Just you- Starbucks-kap.2

!OBS: Jag har bytt Maddes namn till Ashley och Jockes namn till Noel! Sorry!

Tidigare: Jag frös där jag satt på läktaren och var hyfsat glad över att träningen var slut. Liam åkte fram till mig och jag gick ned för att möta honom. Han lyfte av sig hjälmen och hans panna var blöt av svett. När han andades kom ånga ur hans mun och kinderna var rosiga. Jag sträckte mig över rinken och när våra läppar möttes blev jag varm i hela kroppen.

Liam

Jäklar! Klockan stod på halv åtta och både min och Ashleys första lektion började klockan åtta.

-       Älskling, vakna. försökte jag, samtidigt som jag lite lätt smekte henne över kinden.

-       Mhmm.  Ett dovt mumlande hördes långt nedifrån kudden och hon vände sig på rygg.

-       Klockan är halv, viskade jag i hennes öra. Det fungerade. 

Hon satte sig kvickt upp i sängen med en förfärad min och jag log åt hur pannan rynkade sig i ansiktet på henne.

-       Vad flinar du åt, din tönt? Vi börjar om en halvtimme! Utbrast hon, halvt på skämt, mer på allvar.

-       Lite åt skolan och åt Mr. Smith, som kommer att bli rasande när jag klampar in i hans klassrum försenad, men mest åt dig.

Hon knep ihop ögonen och räckte ut tungan åt mig, innan hon drog på sig ett par mjukisbyxor under hennes t-shirt, som egentligen var min, men som vi båda mer eller mindre räknade som hennes och stängde dörren efter sig när hon gick ut från rummet.

Jag kunde höra henne sätta på duschen och förstod att det nog var tid även för mig att börja göra sig iordning.

Fem i åtta hade vi fått med oss allt. Vi halvsprang hela vägen fram till skolan och stannade

inte för än vi såg den jättelika skylten med texten ”Eastwood High ett bra val” på.

Klockan på mobilens display visade 07:55, vi skulle hinna och vi skiljdes åt, olika klassrum, med en lätt puss.

Ashley

Jag mötte Suss på väg till klassrummet där jag skulle ha matte första timmen. Oturligt nog mötte vi även Sofie i korridoren och hon började prata med oss som ingenting, som om hon inte förstod att vi inte ville att hon skulle vara som ett plåster på våra pojkvänner. Hon babblade något om att hon inte alls hade övat på matteprovet, därför att…bla bla bla.

Jag orkade verkligen inte lyssna till henne just nu. Jag var alltför fokuserad på hur jag själv skulle klara testet.

Jag var verkligen ingen sån där som hade topp betyg i alla ämnen och jag var allmänt dålig i skolan, hade redan fått gå om ett år i sjunde klass, vilket inte var det roligaste delen av min skoltid.

Ännu värre var att Sofie fått göra samma sak som mig. Av någon mycket märklig anledning, ödet kanske? Hade vi väldigt lika scheman och också därför de flesta lektionerna tillsammans

Liam och Noel var båda ett år äldre än oss andra och därför gick de deras sista år i år, Suss, Vera och Zac var Juniors och jag och Sofie hade tre långa år kvar.

Jag och Liam hade inte pratat om det där så mycket, antagligen på grund av att vi inte ville tänka på det, men vi skulle ju bli tvungna snart. Hur skulle vi göra när han började på college? Skulle han flytta hemifrån? Skulle jag flytta med honom? Det var alla frågor som jag ofta på kvällarna när han somnat låg och tänkte på.

Vi hade varit tillsammans i ett år snart. Trots det hade våra vänner, utom Suss, och familjer bara vetat om förhållandet några månader.

Jag kan fortfarande inte förstå hur vi kunde hålla det hemligt så länge.

-       Tiden är slut.

 Mr. Marshals röst fick mig att hoppa till där jag satt i bänken, lutad över provet.

Jag hade lyckats svara på alla uppgifter, men jag var osäker på flera.

Jag hade ju pluggat i fler veckor inför det här, varför gick det aldrig bra för mig? När jag packat ihop mina saker och kommit utanför mattesalen väntade Suss utanför.

-       Hur gick det? Av att döma Suss beteende, hon bokstavligen hoppade upp och ned på stället, kunde man se att hon var allmänt upphetsad och nyfiken på att få veta.

-       Nja, jag klarade tiden, men jag vet inte om svaren var de bästa precis.

-       Jag håller tummarna för dig.

Alltid lika positiv och stöttande. Egentligen var det konstigt att vi var så bästa vänner. Jag menar, det är ju inte konstigt att man vill vara vän med Suss, men med mig? Seriöst, det måste ju vara fel på människor som vill umgås med halvt deprimerade och sura människor som mig.

Okej, jag var väl kanske inte alltid sur, men det hände ganska ofta att jag var den som inte ville följa med ut och festa, åka iväg till något, mina vänner tyckte, var ett roligt ställe eller utföra någon aktivitet.

Efter ett antal lektioner var det dags för lunch. Här på Eastwood hade var och en två timmars lunch, det spelade ingen roll i vilken klass man gick i, tiden och längden på lunchen var den samma.

Vi bestämde oss för att gå och leta reda på de andra, för att se om de skulle med till Starbucks inne i centrum.

När vi äntligen hittade Liam och Noel, efter nästan precis tio minuters letande, stod de vid sina skåp och pratade.

-       Hej, hej! Sa jag och Suss i samma mun.

-       Tja, svarade killarna och Liam omfamnade mig med en varm kram.

-       Hur gick provet babe? Frågade Liam mig.

-       Jag vet inte, sådär, jag hoppas jag klarar det.

-       Det vet jag att du gör.

Vad jag älskade den här killen. Jag gav honom en lång kyss.

-       Skaffa ett rum, retades Suss.

-       Sure! om det är vad ni vill så. Liam blinkade åt mig.

-       Jag vet precis vad vi kan göra där. Jag fnös till och tryckte mig ännu lite närmare honom.

-       Gross, nej tack, vi vill inte veta mer om ert intima privatliv, utbrast Noel, med en skämtsam ton.

Vi berättade för killarna vart vi skulle och frågade om de skulle med, men båda två var tvungna att plugga engelska och bestämde sig för att de kunde köpa varsin baguette i kiosken på skolan.

-       Aja, vi ses sen. Vi höjde våra händer till hälsning och de vinkade tillbaks.

På Starbucks

När vi slått oss ned vid ett bord inne på bådas favoritkafé och beställt varsin smörgås och varsin cappucino, kommer två, ser ut att säkert ha gått på college ett tag, killar fram till oss.

-        Hej, sa den ena killen, en aning kortare än den andre och med ljust hår.

-         Hej, svarade vi. Vilka e ni?

-       Jag heter Marcus svarade den kortare och visade upp en helt perfekt tandrad när han log och sträckte ut sin hand mot mig.

Han såg ut att kunna vara modell för något klädesmärke men verkade inte som någon självupptagen, ”stå och titta sig i spegeln i flera timmar” kille. 

-       Ashley!

Den andra lite längre killen var helt klart snygg han med, med det lite halvlånga mörka håret och jag visste att Suss skulle falla pladask för honom. Långa mörka killar var lixom hennes ”grej”.

Hon var själv ganska lång, blont hår ner till midjan och super söt, med ett sådant utseende som killarna föll för och just nu singel. Japp, hon skulle helt säkert smälta för killen som visade sig heta Alex.

Vi frågade om de ville slå sig ned och det ville dem gärna. Vi pratade om lite allt möjligt och bytte telefonnummer kors och tvärs.

När Alex skrev in sitt nummer på Suss mobil, kunde jag se hur färgen på hennes kinder skiftade till en rödare nyans och jag kunde inte hindra att mitt ansikte sprack upp i ett enda stort fånigt leende.

-       Hey, Ashley! Marcus lutade sig lite för nära mig. – Du är jäkligt söt när du ler.

Jag kunde inte hjälpa att även mina kinder började hetta innan jag harklade mig och tittade menande på Suss för att få henne att förstå att det var dags att gå.

Hon förstod genast vad jag ville, gud vad jag tyckte om henne.

-       Vi borde gå nu, vi ska tillbaks till skolan. Ursäktade sig Suss för Marcus och Alex

-       Okej, vi kanske ses, svarade Alex.

-       Mmm, kanske det mumlade jag till svar.

När vi nästan var ute genom dörren ropade Marcus på oss och vi vände oss halvt om.

-       Vad?

-       Det är fest hos en kille vi känner imorgon kväll. Ni kan ju komma om ni vill, asså ni får gärna ta med några vänner förstås.

Jag var precis på väg att tacka nej när Suss ivrigt svarade att ”det ville vi gärna”.

-       Vi ringer, hojtade Alex.

Vi vinkade hejdå och dörren gick igen bakom oss.

-       Shit vad kul!

Suss pratade på om festen och om killarna hela vägen tillbaks till skolan.

Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Det enda jag hade på tankarna var hur jag hade reagerat när Alex sagt att jag var söt.

Så himla löjligt. Sådär kunde man ju inte hålla på när man hade en pojkvän och särskilt inte när man hade den finaste pojkvännen i världen.

Jag öppnade mobilen och behövde inte bläddra långt. Jag stirrade på numret som stod på skärmen i några sekunder innan jag snabbt tryckte till med tummen.

Sådär, raderat.                                                                                                                                                   

Hoppas kapitlet blev hyfsat, han inte riktigt kolla igenom stavfel o sånt, ville bara få det upplagt, sorry för att jag har dröjt och ändrat några karaktärers nam :( Men jaja, som sagt hoppas att det blev någorlunda

Just you-Hockeyguy-kap.1

Madeleine

Jag vaknar inte av att min klocka ringer denna morgon, utan av min sexåriga lillasyster Maya studsar upp och ner, med ett leende som sträcker sig från det ena örat till det andra och ropar att jag måste vakna, vilket jag inte alls måste eftersom att det är helg, i sängen där jag ligger och sover.

Vad i helvette håller du på med? Jag drar fram kudden jag fram tills nu vilat huvudet på och kastar den på henne.

-      Aj! Vad gjorde du sådär för?

Leendet försvinner från hennes läppar, men jag tycker inte ett dugg synd om henne. Vad är det för fel på småungar som inte fattar att det är för tidigt att gå upp klockan åtta en lördag.

-      Gå ut ur mitt rum, jag sover!

-      Det gör du ju inte alls och förresten är Liam här.

-      Va? När kom han?

Maya börjar fnittra.

-      Jag visste att det skulle funka. Hon hoppar ner från sängen och jag hör henne tala om för mamma, att jag är ”såå” kär i Liam.

Det är ingen ide att försöka somna om, så jag sätter mig upp och sticker ner fötterna i mina rosa fluffiga tofflor, innan jag går ut i köket för att bre mig en macka. Mamma vänder på huvudet när jag kommer in i köket också hon har ett retsamt leende i fejset.

-      Så om du nu är ”såå” kär i Liam varför tar du inte och bjuder över honom på middag ikväll då? Vi har ju knappt fått se honom.

-      Lägg av, dessutom ska Liam på träning, så det går inte.

-      Det var ju synd, en annan dag kanske?

Egentligen är det bara halva sanningen. Liam ska träna med hockeylaget, men det är mitt på dagen och han hade säkert haft tid att komma över, men ärligt talat vill jag mycket hellre gå hem till honom och mysa ikväll. Jag mumlar fram ett ”mm” till svar.

Jag stänger dörren och lämnar huset bakom mig. Suss hade smsat mig att hon och Vera skulle till Jocke och att jag kunde fråga Liam om han ville hänga med. Jag antog att Sofie och Zac skulle vara där också.

Visst, Zac var helt okej, men Sofie mer irriterande än vad vi (jag, Suss och Vera) orkade med. Hon visste om att både jag och Liam och Vera och Jocke var tillsammans, ändå kunde hon inte låta bli att alltid sitta lite för nära killarna, krama dem lite för länge, skratta åt saker de sa som ingen annan skrattade åt och bete sig fejkat trög och lättflörtad, jag vet att det är fejkat eftersom att jag, till skillnad från resten av mina lyckat lottade vänner, går i samma klass som henne,

Jag bestämde mig för att strunta i Sofie och slog nu in numret till Liam istället. Ett par signaler gick fram innan jag hörde hans fina röst i andra änden.

-      Hej Älskling! Vad händer?

-      Hej! Suss undrade om vi ville komma över till Jocke, de andra ska dit, asså bara om du känner för det.

-      Visst, det låter bra, ska bara ta på mig lite kläder först och kanske fixa en macka eller nått, kan jag komma till dig sen?

-      Jag är redan ute, jag kommer till dig istället, okej?

-      Sure! Vi ses snart då. Puss.

-      Puss puss.

Jag lät mobilen glida ner i fickan på den mörkblå höstjackan jag köpt igår och promenerade i hyfsat rask takt mot Liams hus.

Liam

Det knackade på dörren och jag sprang ned för trappan med tröjan, som jag inte hunnit sätta på mig, hängandes över axeln.

-      Hej!

Madde hängde av sig sin jacka och jag närmade mig henne. Hon lade sina armar runt min nacke innan hon pressade sina läppar mot mina. De särades och smaken av henne gjorde mig lika pirrig som när jag kysste henne för allra första gången.

-      Jag har saknat dig, lyckades jag få fram efter att ha avbrutit kyssen.

Hon log.

-      Vi sågs igår.

-      Jag vet, och jag har saknat dig ända sedan du klev ut genom dörren där.

Hon pussade mig lätt på pannan, för att sedan putta mig lite lätt i bröstet.

-      Gå och fixa din macka nu.

-      Jaja, jag ska.

-      Och glöm inte tröjan! Även om jag gärna skulle föredra dig utan, vill jag inte att de andra ska se dig så här.

-      Nähä? och varför inte? frågade jag med överdrivet undrande röst och ett med ett skämtsamt flin.

-      För det första, kommer de inte att kunna slita sina blickar och för det andra kommer Sofie inta att kunna slita sina armar.

Hon lade armarna i kors och försökte se sur ut. Det lyckades inte. Jag skattade till.

-      Varför gillar du inte henne? Hon e ju schyst!

Madde ryckte på axlarna.

-      Äh, jag vet inte. Hon är väl bara för mycket antar jag.

-      Jaha, okej. Vill du också ha en smörgås? undrade jag.

-      Ne, jag åt hemma, men skynda dig nu! Jag sa till Suss att vi skulle vara där om en halvtimme och det har redan gått en kvart.

-      Ajaj kapten! Jag ställde mig i honnör och hon brast i skratt.

Gud, vad jag älskade det skrattet. Som kluckande små vågor, längst inifrån hjärtat.

 Jag satte på mig tröjan och bredde snabbt en macka. Jag tog ut apelsinjuicen från kylskåpet

och drack ett par klunkar direkt från paketet.

Madde hade tagit på sig både jacka och skor igen, när jag kom ut i hallen.

-      Snygg jacka! Är den ny?

-      Tack! Ja, jag köpte den igår, när jag var med Suss inne i stan.

Jag stoppade ner fötterna i mina skor och istället för en jacka drog jag hockeylagets hoodtröja över huvudet.

Det var kallare än vad jag hade trott att det skulle vara, det var ju trots allt oktober, men Maddes hand var varm och torr i min.

Vi stod på trappen till Jockes hus och väntade på att någon skulle komma och öppna. Vi möttes av en glad Zac, som genast välkomnade oss in.

Jag gjorde ett handslag med honom innan han gav Madde en lätt kram. 

-      Vi spelar tv-spel, joina oss om ni vill.

-      Gärna. Svarade jag och tog Madde i handen.

Madelene

I Zacs vardagsrum luktade det chips och cola och allihop låg utstäckta i familjen Ripperts soffa.

-                         Nämen! Är det inte turteduvorna som har kommit på besök? Utropade Suss med ett brett flin, samtidigt som hon tog sig ur soffan för att ge oss varsin kram.

-                         Ha ha! Jätte kul. Svarade jag ironiskt.

Jag insåg att bara en av oss två skulle få plats i soffan där nu Suss slagit sig ner igen och med en andra blick på allesammans förstod jag att den som skulle sätta sig ned, skulle bli tvungen att göra det längst ut och få Sofie, som jag hade anat skulle vara här, bredvid sig.

Snabbt släppte jag Liams hand och sprang fram mot soffan för att sedan dimpa ner i den.

-       Yes! Så går det när man är en snigel. skrattade jag.

Liam försökte se ledsen ut genom att pluta med underläppen.

-       Vart ska jag sitta nu då?

-       Du får sitta på golvet och hålla om mina fötter.

-       Jaa! Hans ansikte sprack upp i ett ”jätte smile” och han satte sig ned framför mig på golvet.

Vera och Jocke spelade tv spel och hade hälsat med varsin kort vinkning, nu var de helt inne i spelet igen.

-       Men hallå! Kan du inte låta mig vinna en endaste gång? Vera tittade anklagande på Joakim.

-       Förlåt för att du är så himla bra på att köra in i väggarna då! Jocke svarade med ett minst lika irriterat svar tillbaks.

Vera lade ifrån sig spelkontrollen och lutade sig tillbaks.

-       Äh, jag vill ändå inte spela mer. Suss såg sin chans.

-                         Min tur! Hon greppade kontrollen och spelet fortsatte. 

-                         Hon skrattade så där högt och falskt när hon förlorade ännu en omgång och klappade om

Jockes rygg.

Vera reste sig ur soffan.

-       Jag måste gå nu. Hade bra, vi ses!

Det syntes på henne att hon hoppades på någon sorts reaktion från sin pojkvän som hade ögonen fästa på skärmen, men han mumlade bara ett ”hejdå” utan att släppa blicken. Inte konstigt att hon blev ledsen.  Jag följde henne ut till dörren.

-       Varför är han sån? frågade hon mig när med ett hopplöst yttryck.

-       Jag vet inte, men vad jag vet är att jag verkligen har något emot Sofie.

-       Den jävla…

-       Sch! inte så högt. Avbröt jag henne.

-       Förlåt, jag är bara så trött på hennes fjäskande.

Jag nickade instämmande och gav henne en lång kram. Jag stängde dörren om henne och gick tillbaks till de andra.

Mobilen visade att klockan var tjugo i två och jag var tvungen att gå fram och stänga av Tv:n, där nu Liam och Zac spelade, för att få någon reaktion.

-       Men vafan Madde! Utropade Zac. Vi var mitt uppe i ett spel.

-       Jag vet men Liam har hockeyträning om mindre än en halvtimme, ville bara påminna, min blick fästes menande på Liam.

-       Shit! Det hade jag glömt, ses en annan gång!

-       Hejdå!

De som fortfarande var kvar vinkade åt oss och vi lämnade huset bakom oss.

Jag frös där jag satt på läktaren och var hyfsat glad över att träningen var slut. Liam åkte fram till mig och jag gick ned för att möta honom. Han lyfte av sig hjälmen och hans panna var blöt av svett. När han andades kom ånga ur hans mun och kinderna var rosiga. Jag sträckte mig över rinken och när våra läppar möttes blev jag varm i hela kroppen.